Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Christine Senter, Enhetschef och utvecklingsledare, VO Psykiatri, Region Gotland

Min implementeringsresa mot personcentrerad vård

Tidigare erfarenheter av vården

2007 tog jag examen från psykologprogrammet. Gjorde min så kallade PTP inom den vuxenpsykiatriska öppenvården i Visby och där har jag sedan varit kvar fram till idag. Första åren som legitimerad psykolog arbetade jag kliniskt med behandling och utredning, tyckte om att träffa patienter men mitt intresse för verksamhetsutveckling tog snart över. Ville få vara med och påverka psykiatrins strukturer på ett mer övergripande plan så när jag 2010 fick erbjudandet att bli chef för mottagningen antog jag utmaningen. Just utveckling och förbättring har alltid varit min drivkraft, och psykiatrin behövde utvecklas.

Psykiatriska tillstånd är stigmatiserade, även om det börjar bli mindre tabu att prata om psykisk sjukdom och psykisk ohälsa så lever fördomar kvar och tyvärr tycker jag att förutfattade meningar också florerar hos oss som jobbar i psykiatrin. Vi vet att tre av fyra har erfarenhet av psykisk ohälsa, vi säger att psykisk sjukdom kan drabba vem som helst, att patienter är vanliga människor. Samtidigt har jag ofta upplevt ett ”vi och dom”. Vi pratar om och över huvudet på patienterna. Många gånger handlar det nog om omsorg, om än en missriktad sådan. Vi ser patienternas sårbarhet och svårigheter och försöker att skydda dem, ta hand om dem. I praktiken resulterar det i att vi behandlar patienterna som mindre kapabla, vi tar på oss en expertroll och fattar beslut utan att fullt ut involvera och lyssna till patienten.

Implementeringsresan

För några år sedan, tror att det var 2014, fick jag höra talas om personcentrerad vård. Under Almedalsveckan träffade jag en forskare från GPCC som målande beskrev möjligheterna med personcentrerad vård. Det blev startskottet för den implementeringsresa som psykiatrin på Gotland skulle komma att göra. Som en första anhalt bjöd vi in nyss nämnda forskare med flera till ett möte där chefer och andra intresserade från vår förvaltning fick en kort introduktion till personcentrerad vård. Därefter, i början av 2015, genomfördes, med hjälp av GPCC, tre workshops i vilka chefer och nyckelpersoner i vår verksamhet deltog. Dessa workshops syftade till att sondera terrängen, undersöka möjligheter och hinder för oss att arbeta mer personcentrerat och sprida kunskap om och skapa nyfikenhet för personcentrerad vård.

Efter den här första fasen i implementeringen blev det en liten paus. Organisationen stod inför flera större förändringar och vi i ledningen ville försäkra oss om att det fortsatta implementeringsprogrammet inte skulle drunkna bland övriga projekt.

Hösten 2016 var vi redo att starta upp fas 2, en fas som pågick fram till mars 2017 och omfattade fem programträffar och eget arbete mellan träffarna. Träffarna engagerade omkring en tredjedel av psykiatrins medarbetare men vid några tillfällen bjöd vi också in patient- och anhörigrepresentanter, vårdgrannar och andra viktiga samarbetspartners att delta. Träffarna gav en del teoretisk kunskap om personcentrerad vård men framför allt gav träffarna möjlighet till upplevelsebaserad inlärning. Träffarna var utformade så att vi som deltog, genom diskussioner och olika övningar, fick känna på hur personcentrerat förhållningssätt kan gestalta sig. För så tänker jag att det är, personcentrerad vård och filosofi är ingenting vi bara kan läsa oss till, personcentrerad vård måste göras, göras tillsammans med andra.

Nu återstår den viktigaste delen i implementeringen. Med hjälp av olika aktiviteter, på olika nivåer i organisationen, få med resterande delen av psykiatrins personal på implementeringståget och sedan hålla i, hålla ut.

Vad har förändrats?

Som person har jag alltid haft lätt för att arbeta ensam, jag har nog föredragit att göra saker på egen hand, har tyckt att det går smidigare om jag får jobba själv. Kunskaper om personcentrerad vård och deltagande i implementeringsprogrammet har gett mig insikter om vikten av samarbete. Oavsett om det handlar om patientmöten eller personalfrågor blir slutresultatet mer genomarbetat och hållbart när vi lyssnar in varandras erfarenheter och tankar. Psykiatrin, liksom tillvaron i övrigt, är komplex. De patienter vi möter har komplexa problem och de utmaningar som psykiatrin har att hantera är komplexa. Komplexa svårigheter kräver kreativa lösningar och då är samarbete avgörande.

När vi påbörjade implementeringsarbetet var ett utav ledningens mål att förbättra samarbetet mellan psykiatrins olika enheter Vi vet att övergångar från exempelvis heldygnsvård till öppenvård är kritiska och samarbete mellan olika personalgrupper har stor betydelse för patienternas upplevelser av vården. Den största förändringen som jag kan se i vår verksamhet är också just det, att samarbetet har förbättrats. Dels mellan organisationens enheter, dels mellan medarbetare och chefer. Vi har lärt känna varandra bättre, vi har fått en ökad tilltro till varandras förmågor och kompetenser och större förståelse för varandras uppdrag.

Det ömsesidiga förtroendet gör att personalen trivs bättre och det är definitivt roligare att vara chef. Men förtroende kräver underhåll. I perioder av stress riskerar vi att falla tillbaka i gamla mönster, misstro varandra och ”säga åt andra” vad de ska göra. Med andra ord är inte ett personcentrerat förhållningssätt något vi för in, en gång för alla, och sedan lutar oss tillbaka utan vi behöver ständigt påminna oss de personcentrerade värderingar som vi vill ska genomsyra den psykiatriska vården.

Mina tankar om personcentrerad vård

Det kanske kan verka självklart att vi i vården ska ha ett personcentrerat förhållningssätt. Det är väl givet att vi ska se individen, ta hänsyn till patientens personliga erfarenheter och behov och att vi tillsammans med dem vi är till för ska planera för en god vård. Det är dock inte alltid som självklarheter och verkligheten sammanfaller. Ibland tror jag att vi är rädda för att låta patienter, eller för den delen som chef låta personal, ha ett tydligt inflytande. Jag har hört kommentarer som ”jaha, ska patienten få bestämma allt” eller ”är patientens vilja viktigare än professionens kunskap”. Kommentarer som jag tänker är uttryck för en begreppsförvirring, vi blandar ihop personcentrerat med personstyrt.

I en personcentrerad vård måste förstås klinikerna fortfarande få vara experter, men vi ska samtidigt ta vara på patientens personliga resurser och förmågor. På samma sätt som jag, som chef, naturligtvis ska kunna fatta de beslut som krävs, men i dialog med min personal där jag säkrar att olika synsätt och kompetenser tillvaratas. Får ändå medge att jag i någon mån kan förstå oron som väcks. Har själv emellanåt tänkt, något tillspetsat, att det går snabbare och effektivare om jag tänker och sedan talar om för andra vad de ska göra men jag har fått erfara att det oftast går smidigare och att slutresultatet blir mer hållbart om planer upprättas och förändringar genomförs i samskapande med andra. Genom samskapande blir planerna mer genomtänkta och förankrade och därmed mer genomförbara.

 

Text: Christine Senter, Enhetschef och utvecklingsledare, VO Psykiatri, Region Gotland

Sidansvarig: Jeanette Tenggren Durkan|Sidan uppdaterades: 2017-05-19
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?