Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Mia Bergs berättelse

Mia Berg/PatientPerspektiv – min resa

Den siste maj 2015 kom jag in på akuten i Malmö för ett njurstensanfall. Vanligtvis får jag mina smärtstillande, kanske en röntgen och är hemma igen på nån timme.

Denna gången gick allt väldigt, väldigt fel.

Jag fick troligtvis för mycket smärtstillande i kombination med Atropin, en hjärtmedicin som satte min kropp i kramp. Hela min kropp alltså. Inklusive hjärtat. I ca två – tre minuter bedömer man att jag led av syrebrist under andningsstilleståndet. Fem minuter och hjärnan börjar ta skada …

Min sambo springer ut efter hjälp och hittar personalen i övervakningsrummet. De rusar in till mig som ligger på golvet, helt grå. Jag hade passat på att trilla av britsen i krampen och slagit i hela vänstra sidan av ansiktet. Fraktur i ögonhålan, näsan sprutar blod och läpp och tunga genombitna, tänder och käke hårt slagna. Detta fick jag så klart ingen hjälp med då tänderna inte ingår i sjukförsäkringen. Som ett litet eget elände i eländet …

Man kommer lite senare även springande med akutvagnen och genomför en defibrillering. Vilken senare skulle visa sig vara felaktigt genomförd.

Hade jag varit själv, hade jag inte levt idag. Ingen övervakning fanns, sköterskan sa efter varje ny injektion att hon skulle ”titta till mig efter tjugo minuter”. Då hade jag varit död. På riktigt.

Men nu lever jag!

Och i svallvågorna av all kamp, all idiotisk byråkrati i samband med anmälningar (inte konstigt många struntar i dem!), och alla hinder som läggs för den enskilde att INTE anmäla vården, tänkte jag på alla dem som inte har min pitbull-mentalitet, min kampvilja och min (medfödda) ilska att slåss till sista andetaget. Vad gör de? De går under. De får ingen upprättelse. Det får man förresten inte trots att man gör alla anmälningar.

De existentialistiska tankar hela detta skeende satte igång i mig, min sambos trauma av att ha stått och sett mig dö och hinna tänka att han aldrig mer skulle få prata med mig, bidrog till att jag bestämde mig för att agera. Och knappt två månader efter incidenten, drog jag igång en aktionsgrupp, som senare blev en förening, PatientPerspektiv. Idag Sveriges första förening för vårdskadade och deras anhöriga, där vi hjälper, stöder och ger råd framför allt i anmälningsprocessen, vi publicerar patientberättelser och driver en skoningslöst hård debatt via vår blogg. Vi ställer mer än gärna ansvariga till svars i våra inlägg.

Genom föreningen, driver vi nu ett antal frågor gällande patientsäkerhet och har även en hel rad olika innovationer som vi försöker få hjälp att utveckla. Vår käpphäst har kommit att bli den s.k. ”patientmedverkan” som alla talar vitt och brett om, men väldigt få menar allvar med.

Det är en av anledningarna till att vi är med i personrådet och även förespråkar en personcentrerad vård – delaktigheten. Inte bara alibit det ger att snacka om den.

Vad kunde ha gjorts för att undvika mitt trauma?

Ja, framför allt hade man behövt tänka på att sätta in övervakning då man administrerar hjärtmedicin till en oerhört smärtpåverkad patient på akuten. Jag har full förståelse för att akuten inte har bemanning nog att postera en livs levande sköterska hos varje patient för att kontrollera så inget händer. Men det behövs ju inte heller numera! Det är ju så ENKELT! PM kallas det – patient monitoring – klistra fast ett par elektroder på bröstet och slå på maskinen så är det klart! Då hade man sett redan innan andningsstilleståndet inträdde att något mycket galet var på väg att hända.

Och då man defibrillerade skulle man istället haft maskinen på semi-automatisk. Då hade man sett att det fanns en arrytmi – hjärtat hade rytm men den hade gått i stå på grund av krampen. Sannolikt. Ingen läkare jag tillfrågat i efterhand har dock velat sätta teorin i praktik ...

Men istället riskerade man en patients liv. Eller bestående hjärnskada. Jag hade tur. Många har inte det. Faktiskt har ca 3.000 svenskar om året inte den turen, utan de avlider. Och drygt 100.000 skadas.

Hela förfaringssättet efter en vårdskada behövs revideras. Betalningsskyldigheten till exempel. Varför ska jag själv behöva bekosta de extra vårddagar och de extra vårdkontroller och undersökningar som följde efter min vårdskada? Den var ju orsakad i landstingets regi?

Vårdskadade behöver en rad saker: en uppriktigt menad ursäkt. På initiativ av vården och inte för att vi måst tjata oss till den. En förklaring till vad som hände (jag vet fortfarande inte, ett och ett halvt år senare …). En uppföljning av de rutiner som man lovar ”ändra”. Hur vet vi vad vårdgivaren gör? Samt en rimlig ersättning. Jag fick femtusen. Det är vad mitt liv är värt.

Mest av allt behöver vi kunna få ansvarsutkrävande. Något som idag är omöjligt i vården.

Vad jag tänker om personcentrerad vård.

Detta är den enda rätta vägen i nuläget att gå om vi i framtiden vill kunna uppnå en ökad patientsäkerhet. Vård på lika villkor, för patienter, anhöriga och personal. Vårdens behov och våra, patienternas, behov går mestadels hand-i-hand. Arbetsmiljö, moral, arbetskultur, hierarkier och framför allt patientens position i vården måste revideras och förändras.

En personcentrerad vård bygger på öppenhet, transparens och ömsesidigt förtroende – patientens för läkaren och vice versa. I den personcentrerade vården, likaväl som en läkare ses som en tillgång, ses även patienten som en. Och då inte i bemärkelsen ”försökskanin-tillgång”, utan en värdefull källa till information som kan underlätta för läkaren att ta de rätta besluten.

Jag hör fortfarande samma visa vi hört i trettio år – hur vården måste bli bättre på att lyssna. Det är en av hörnstenarna inom den personcentrerade vården – att lyssna. Lyssna, ta in och ta hänsyn till vad patienten säger.

I den personcentrerade vården arbetar alla mot samma mål – ett värdigt och humant bemötande. Vilket är första steget mot läkande. Både för patienten och den numera snabbt insjuknande vårdapparaten.

PatientPerspektivs hemsida: www.patientperspektiv.org

Text: Mia Berg

Foto: Elin Lindström Claessen

 

Sidansvarig: Jeanette Tenggren Durkan|Sidan uppdaterades: 2017-04-03
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?