Hur skapas partnerskapet i personcentrerad vård? Artikel och forskare i fokus: Axel Wolf

Artikel: The realities of partnership in person-centred care: a qualitative interview study with patients and professionals. Länk till artikeln. 

Forskare: Axel Wolf

Tjänst: Kombinationstjänst vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset/Östra som docent och översjuksköterska inom anestesi/intensivvård och operation. Jag har varit med i GPCC sedan centrats start 2010 i ett antal olika projekt både i och utanför sjukhusmiljö. Ett av de första projekten jag initierade och drev var att ta fram en PCV e-hälsoapp till mobilen och dator, en symptomdagbok med inbyggd chattfunktion för personer över 85 år som låg inne för hjärtsvikt för att se om modern teknik skulle kunna vara användbar och intressant även för äldre.

Ålder: 36 år.

Vad är dina resurser som person? Hur har du använt dem i din forskning? Som forskare, lärare och kliniker så är min största framgångsfaktor min nyfikenhet och innovationsförmåga. Jag gillar att ha många bollar i luften och jag samverkar med många olika forskargrupper i innovations- och nyttiggörandeprojekt inom en rad olika områden. Denna nyfikenhet har gett mig möjligheten att jobba med kollegor inom ett brett fält både vad det gäller olika diagnosgrupper, ämnesområden (sociologi, arbets- och organisationsvetenskap, arkitektur, konstvetenskap, scenografi, ekonomi) men även metoder så som randomiserade, kontrollerade studier, quasi-experimentella studier, etnografiska fältstudier, systematiska översikter och även registerstudier.

Min svaghet är att jag inte är särskilt tålmodig, till exempel med att analysera ner in i minsta detalj, men det har jag andra kollegor som är bra på, inte minst inom GPCC! Jag är generalist, och gillar att starta projekt och brainstorma kring dem; hur man ska designa dem, varför de är av värde för patienten, samhället eller de professionella. Jag tycker att det absolut roligaste är att hitta olika kollegor och konstellationer för att göra det bästa av en projektidé. Just närheten till kollegor och nätverket som GPCC ger mig som forskare har varit en fantastisk möjlighet samt resurs för min egen utveckling.

Vad handlade den här studien om och hur utfördes den? Projektet handlade om att vi ville undersöka övergången från teori till praktik, alltså hur vi omsätter de kunskaper vi har fått om personcentrerad vård utifrån de studier som har genomförts inom GPCC in i den kliniska vardagen. Vi hade under ett antal år följt olika GPCC-projekt, med observationer och intervjuer av mer än 18 forskare, 16 vårdprofessionella och ett tjugotal patienter, och detta arbete har till dags datum lett till sex olika publikationer.

Vi har undersökt alla GPCCs tre hörnstenar; patientberättelsen, överenskommelsen och dokumentationen, som tillsammans skapar partnerskapskonceptet, för att kunna bättre förstå förutsättningar men även hinder för att implementera ett personcentrerat förhållningssätt (etik det vill säga varför/hur) samt arbetssätt (strukturen det vill säga hur). Och det är just den här kombinationen av etiskt förhållningssätt och arbetssätt som vi som forskare i det här projektet upplever som så unikt och intressant att beforska. Hur gestaltar sig partnerskapet i vardagen till exempel? Men vi undersöker även den formella delen vad gäller hälsoplanen, dokumentationen och strukturen i att komma överens. Vårt insamlade material har analyserats utifrån olika perspektiv, för att förstå vilka förutsättningar och hinder som uppkommit både för forskare, professionella och patienter.

Vilka var studiens slutsatser? I studien har vi använt data från 54 personer som har fått eller arbetat med personcentrerad vård (20 patienter, 16 vårdare samt 18 forskare), för att undersöka hur partnerskap inom personcentrerad vård kan initieras, skapas samt bibehållas. I vår studie föreslår vi att partnerskap inom personcentrerad vård skapas utifrån ett dialektiskt förhållningssätt/arbetssätt som innefattar både informella samt formella strukturer, men att dessa strukturer uppfattas olika av patient samt vårdare.

Informellt då personcentrerad vård skapar trygghet samt en känsla av lugn hos patienten, då hen känner sig lyssnad på samt upplever att vårdpersonalen är nyfikna på personen bakom patienten, samt att teamet jobbar i enlighet med det som har beslutats i samråd med patienten. För de professionella vårdarna så upplevs det informella partnerskapet som byggstenen för att kunna komma närmare patienten och för att kunna samskapa en vårdplan.

Den formella delen av partnerskapet, till exempel dokumentation, uppfattas av patienterna mer som ett verktyg för den professionella vårdaren. Å andra sidan lyfter vårdaren just överenskommelsen samt vårdplanen som ett verktyg för att bibehålla kontinuiteten samt partnerskapet över professionsgränserna (med andra ord personcentrering inom vårdteamet).

Vad forskar du om nu? Vi jobbar nu vidare med hur man använder sig av patientens berättelse i det initiala mötet när patienten har ankommit till kliniken, och hur man kan jobba och hitta pedagogiska verktyg för att utveckla sin förmåga som professionell att jobba med patientberättelsen och överenskommelsen. Det kan även finnas svårigheter med att få en patientberättelse, till exempel för patienter som inte talar svenska, kanske har afasi eller psykos eller är nedsövda. Detta tycker vi är särskilt intressant.

Berätta om forskargruppen. Det här är/var ett samverkansprojekt mellan University of Exeter med professor Nicky Britten *, LETStudion vid Göteborgs universitet och GPCC. Studien leds av Professor Nicky Britten från Exeter, tillsammans med hennes kollega Lucy Moore, och Mark Elam, Öncel Naldemirci och Doris Lydahl från LETStudio och jag själv från GPCC. I den senaste fasen av projektet deltar även Dr Helen Lloyd från University of Plymouth.

Vad hade den personal ni intervjuade fått för utbildning/träning i PCV? De har alla fått träning i personcentrerad vård.