Vården behöver lyssna mer på patienterna. Om symptom och tecken i personcentrerad vård. Artikel och forskare i fokus: Sara Wallström

Artikel: Person-centred care in clinical assessment. Länk till artikeln.

Forskare: Sara Wallström

Tjänst: Är anställd som postdoc, en tidsbegränsad anställningsform som man ka ha efter man nyss har doktorerat.

Ålder: 35 år

Egna personliga resurser som du använder dig av i din forskning:
Jag är väldigt organiserad och har både helikopterperspektiv och bra detaljseende. Jag har alltså ganska lätt för att både se över helheten i ett projekt; att se om allt hänger ihop på ett logiskt sätt, men är även bra på att se detaljer. Jag är till exempel bra på att textgranska, vilket ju kanske inte är jättebra för min egen del egentligen då det tyvärr är ganska tråkigt!

I den här artikeln argumenterar ni för att symptomens betydelse i vården behöver upphöjas och att man behöver se skillnad på symptom och tecken. Kan du berätta mer om det?
Ja, det gör vi. Som följd av den medicintekniska utvecklingen så har symptomen, alltså den självskattade ohälsan som till exempel smärta och ångest, hamnat i bakgrunden. De ses som mindre trovärdiga. Tecknen, som går att mäta utifrån av någon annan, till exempel biokemiska markörer, förhöjt blodtryck eller förändringar på EKG, ses som mer pålitliga och ”finare”. I och med att vi kan mäta mer och mer så har betydelsen av sjukdomsberättelsen och den egna upplevelsen av sjukdom fått en mer undanskymd roll. Om man hittar mätbara tecken på ohälsa ses personen som sjuk, men om inget sådant hittas så är det inget fel på hen. Men det finns sätt att även mäta symptomen, till exempel kan en patient självuppskatta dessa på en skala från 1 till 10. Den medicintekniska utvecklingen är jättebra men när vi har så mycket att mäta har vi glömt bort att vi också måste lyssna på patienten.

Ibland klumpas symptom och tecken ihop och kallas båda för symptom, men vi vill visa på skillnaden för att belysa den här situationen. Och det finns en hierarki här. Tecknen ses som objektiva och symptomen som subjektiva. Men även det vill vi ifrågasätta; även så kallade objektiva mätningar bedöms av en person, och filtreras genom hens uppfattning, till exempel en palpering av en buk. Likadant med gränsvärden för biokemiska markörer. Någon har satt de här gränsvärdena, och de förändras då och då. Även ett EKG tolkas. Vi vill förtydliga att dessa tecken är mätbara, men inte alltid objektiva.

Hierarkin mellan symptom och tecken är även relaterad till att tecknen traditionellt setts som tillhörande medicinen alltså läkarsfären, medan symptomen hör till sjuksköterskans domän. Många vetenskapliga studier om symptom görs av sjuksköterskor.

Även inom personcentrerad vård förbises ibland patientens egenrapporterade symptom? Ja, och det var även lite av den orsaken som vi ville skriva den här artikeln. Inom personcentrerad vård har berättelsen en väldigt stor betydelse, dels i hur man planerar vården för den enskilde, men även här har symptomen hamnat i skymundan, då vi mest har fokuserat på mål och resurser. Vi får inte glömma bort att lyssna på den som är sjuk, och på hur den upplever sin sjukdom.

Sedan finns det faktiskt också en väldigt dålig koppling mellan upplevd ohälsa och uppmätta tecken. En patient kan ha jättesvåra mätbara patologiska förändringar men ändå inte uppleva det som jobbigt eller tvärtom. Sedan visar forskning tydligt att självuppskattade symptom eller självupplevd ohälsa på ett pålitligt sätt förutsäger både dödlighet och återinläggning. Man kan alltså mäta konsekvenserna av symptomen.

Den här artikeln är teoretisk och inte empirisk. Vad innebär det? Det betyder att den inte bygger på något insamlat datamaterial, utan den utgår från ett teoretiskt ramverk om vad som har skrivits tidigare om tecken och symptom, och hur dessa kan kopplas samman. På GPCC skriver vi inte särskilt många teoretiska artiklar, men de är viktiga för att utveckla det teoretiska ramverk som personcentrerad vård ska grundas på när vi gör empiriska studier. En empirisk studie är till exempel en randomiserad, kontrollerad studie i en vårdverksamhet där man kan testa effekterna av till exempel personcentrerad vård i jämförelse med ”vanlig” vård.

Vad jobbar du med nu? Jag har inte en typisk postdoc-tjänst. De brukar innebära att man uteslutande jobbar med ett avgränsat projekt, eller åker utomlands, men jag är istället inblandad i flera olika projekt. Jag har väldigt spridda arbetsuppgifter. Dessa består dels i att jag fortfarande håller på att skriva empiriska artiklar baserade på data från min doktorandtid, dels i att jag är inblandad i en del randomiserade studier inom GPCC, framför allt PROTECT (webbaserat stöd för patienter med KOL/hjärtsvikt inom primärvården), men även PROMISE (ett liknande webbaserat stöd, fast för patienter med utbrändhet).

Jag spenderar också mycket tid med att vara med och skriva ansökningar till olika forskningsfinansiärer. Jag ska också åka till Almedalen, där jag bland annat ska medverka på ett seminarium som arrangeras av Novartis. Där ska jag ta upp lärdomar från min forskning om hur vården bör organiseras för KOL och hjärtsviktspatienter. Jag har även varit med och ställt frågor till svenska folket i de senaste två årens nationella SOM-undersökningar. De visar tydligt att svenska folket efterfrågar en mer personcentrerad vård. Läs mer om Saras deltagande i Almedalen 2018.